drömmar.

Varför drömmer man om sånt som aldrig kommer att hända?
Varför drömmer man om sånt som man inte får drömma om?
Alla dagar känns bra när du är här. Men sen?
Sen känns allt så hopplöst.
För allt är lika samma var eviga dag.
Och jag säger till mig själv varje dag att jag ska ge upp, men jag kan inte?
De spelar ingen roll om du är långt ifrån mig eller nära, jag kan inte.
Varför?
Man blir ju nästan bara tokig?
Visst är de en härlig känsla ibland. Men varför ska man känna så när de egentligen aldrig kommer bli så som man vill och fantiserar om.

Jag hade en dröm en gång, jag ville något så mycket så jag gav aldrig upp.
Jag ville inte ge upp, för jag trodde så mycket att jag inte va långt ifrån att lyckas med det jag ville. Efter tre års väntande, gav jag helt plötsligt bara upp.
Jag minns inte hur det gick eller hur jag lyckades, men jag gav bara upp.
Och jag sa till mig själv att jag aldrig ska sätta mig i en sån sitts en gång till.
Men nu sitter jag på samma ställe igen, med en ny dröm.
Och det här är starkare än då, något jag aldrig skulle kunna tro att de fanns.
Varför kan jag inte bara ge upp igen? Utan att minnas hur.
Men om jag ger upp nu, en dag kanske jag kommer ångra mig. Och då får jag leva med den ångesten inpå den andra.
Jag vill bara somna och sova bort några dagar eller så av mitt liv, och sen när jag vaknar så ska allt vara så som jag vill.
Jag har aldrig fått så som jag vill, så varför kan jag inte få det nu?

Men det är nog aldrig min tur...