babbel.

Tänkte ju att jag så stort skulle sova, men ligger mest bara och funderar.
Funderar mest på allt som man har gått igenom här i livet, och alla underbara människor man mött som sedan bara försvinner.
Kommer ihåg när jag gick på praktik genom skolan tex, så många människor man fick se lida, men man kunde inte hjälpa dom på det sätt som dom ville ha hjälp med,
tragiska människoöden, kärlek, sorg och smärta, en längtan.
Det finns så många människor som jag har träffat inom vården som jag så gärna skulle vilja träffa igen, eller gamla kompisar som man lekte med när man var liten.
Fina minnen från barndomen som man så gärna vill uppleva igen, men stunder däremellan som man gärna slipper.
Tänk om man fick börja om sitt liv på nytt igen, och samtidigt få uppleva dom bra minnerna och kompisarna som man vill träffa igen, jag vill göra om allt som kom däremellan. Men på sätt och vis, om jag hade kunna gjort det, och om jag gjorde det, så hade ju jag aldrig varit jag, jag hade aldrig varit den jag är idag, och då kanske jag hade gått på massa massa nitar nu när jag är lite äldre, men nu gör jag oftast inte det av egen erfarenhet, så på sätt och vis är jag glad att jag gått igenom allt "de där", för det skulle upplevas.
Men endock, nu vet nog vad jag försöker säga :)
Det jag vill få fram är väl egentligen att livet är inte alltid på topp, och man måste lära sig att både kunna ge och ta. Så enkelt är det.


Framtiden ser jag inte längre, har väl aldrig direkt kunna sett den med blotta ögat, men man har alltid drömt om den.
Men jag har slutat drömma och hoppas på framtiden, för varför ska man gå runt och slösa energi på drömmar och hopp när det ändå aldrig blir som man drömmer om?
Varför inte lägga den energin på annat istället då.
Något jag har lärt mig genom "mina steg" är att man alltid ska kunna älska och förlåta andra människor, man ska ta del av det dom ger och samtidigt ge tillbaka, man ska inte klanka ner på andra, innan man vet svaret på frågan.
Drömma, visst ska man drömma, men låt aldrig din dröm bli din falska verklighet.

Vänner.
Vännerna kommer, och dom går.
Äkta vänner finns det, det är bara svårt att veta vem.
Men jag vet, att dom vänner jag haft och har är dom äkta, även om man inte håller sams varje dag. Men jag vet att alla människor har något äkta i sig, och dom är värd att kämpa för. Kruckset är att veta vad som är äkta och inte.

Glömmer aldrig när man gick småskolan, misste man en vän, så fann man en ny.
Idag är det inte så, idag kan man gråta och sörja över en vän i resten av ens liv.
Kärlek va en puss på kinden, den värsta smärtan va när du skrubba knät, höjden av rädsla var att något pinsamt skulle hända.

Tänk om det ändå alltid kunde vara så enkelt?



Jag minns en gång......